Första gången jag öppnar en del av hjärtat..

Nu kommer ett inlägg som jag absolut inte hade tänkt ha med här på bloggen. Ett inlägg som handlar om hur jag mår och hur jag känner. Jag tycker inte om att klaga men det känns som att jag måste klara att spräcka den här fasaden.. Ni behöver inte läsa detta, det är mest patetiskt. Men det är min blogg, alltså får jag skriva precis vad jag vill!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. Vi börjar från när jag gick på mellanstadiet, jag var inte den perfekta tjejen som alla killar kollade på, jag var mer den där som många såg men ingen la märke till. Jag umgicks med, enligt mig klassens finaste tjejer som killarna ville ha. Den där perfekta kroppsformen hade jag inte heller, jag va lite rundare än några av tjejerna.

Åren gick och jag började trivas mer och mer med mig själv, men sedan hände det som har förstört mig väldigt mycket. Jag var VÄLDIGT blyg förut och jag hatade att stå framför publik. Varje gång jag gjorde det blev jag lite röd i ansiktet och sedan fick jag varje gång höra "tomaten".  Jag började må dåligt och jag grinade varje dag jag kom hem.. Att stå framför klassen var det absolut värsta jag visste, och jag grinade även varje dag innan jag gick till skolan. Det gick så långt att det enda alternativet för mig då var att byta skola. Men jag hann aldrig göra det, de som kallat mig tomat sa förlåt och då accepterade jag det.

Jag började sakta sakta trivas bättre i klassen men jag var fortfarande livrädd för att jag skulle bli retad igen.

Sedan började jag högstadiet, en stor oro hade jag då. Hur skulle jag klara av att prata med främlingar som kanske skulle reta mig? I början hade jag det svårt, men sakta insåg jag att det var verkligen den rätta klassen för mig. Det klickade direkt och jag stormtrivdes! Redovisningarna var inget problem längre, och jag kunde t.om göra bort mig och ta det med en klackspark. Jag fick tre år med den absolut bästa klassen, men sedan var det dags att splittras. Tanken på att få en ny klass igen, och att jag var tvungen att prata inför nya människor..

Jag mår inte alls lika bra nu när jag ska redovisa, jag känner mig sådär osäker igen. Eller det är mest den där rädslan som säger ifrån. Det konstiga är att jag kan prata med människor utan att må dåligt, men så fort jag måste stå framför alla sjunker jag.

Men nu är det även en till sak som gör att jag blir att må dåligt. Det har med utseende att göra. Jag kan inte titta på mig själv och vara nöjd, tack vare det som hände på mellanstadiet. Jag skäms över min kropp, eller rättare sagt hela mitt utseende. Varje gång jag ser en tjej med smala ben (som är varje dag) blir jag att kolla på mig själv på ett ännu sämre sätt.

Nu vet ni varför jag är så osäker och det här är absolut inget jag skämtar om. Det här är en sann berättelse som jag helst inte ville berätta, men det är jobbigt att hålla det inom mig. Det bara tynger ned mig mer och mer..





» Julia

Det är starkt att våga berätta, vilket jag inte gör för så många. Men jag har börjat prata om mitt liv, men ingen bryr sig. Jag har försökt få mig själv att må bättre, men det går inte. Jag kommer alltid ligga på en nivå då jag mår dåligt eller super dåligt, jag kanske till och med sjunker så lågt att jag kommer att nå botten, det är det inte många som gör utan att deras liv försvinner, dock känner jag vissa som är nere på botten verkligen. Men jag ska säga dig Linnea, och det är inte för att vara taskig eller så. Men du är till viss del lite fejk. Du säger att du mår dåligt, att du har varit nere på botten. Men har du någonsin varit så djupt som jag har varit? Och jag är inte ens halvvägs nere.. Liksom, du säger att du har dåligt självförtroende, men ändå tar du helkroppsbilder på dig själv, vanliga bilder och ja, det flesta bilderna du tar är på dig själv. Är det då att man har dåligt självförtroende? jag måste bara fråga. Jag vet att jag inte borde jämför dig med mig och jag vet även att jag inte borde säga dethär till dig, men jag orkar inte gå runt och hålla saker inom mig och låta folk tro att jag tror någonting om dom som jag inte gör. Jag måste liksom berätta hur jag känner. jag vet att jag kommer ångra mig när jag har skickat iväg dethär och att du kommer bli typ sur, men jag bryr mig inte, ärligt. För du sa förut att du brydde dig om mig att du ville hjälpa mig. Men gjorde du det? Aa, visst. Ett tag kanske, men sen sket du bara i mig, det är inte kul att få den känslan ska du veta..



Du är liksom en av dom mer "populära" tjejerna, du kan få typ vilken kille du vill, killarna tycker att du är snygg och även tjejerna tycker det. Du har många vänner som finns för dig. Vad har jag i jämförelse med dig? Nej precis, ingenting. Jag har Jens och det är allt jag har. Iofs så är det värt allt, men det är inte samma sak. Jag menar, vad har du att må dåligt över, hur kan du har dåligt självförtroende?

ja, jag undrar faktiskt det.

ja, du är fedt fin och jag är fedt avundsjuk, skulle jag kunna så skulle jag vilja byta kropp och utseende med dig, för du är smal och vacker. Liksom, kan du säga bara rakt ut på tal om ingenting att du är värdelös till folk? Och då mena det?

Nej, jag tror faktiskt inte det.



Men nu tänker jag skicka iväg dethär, även om du blir skitsur och säger åt din mamma eller vafan du gör så har du ingen anledning till det. Jag säger bara som jag tycker, för jag är ärlig mot mina -vänner-..

jag hoppas att du inte tar allt för illa upp utav dethär och att du inte börjar snacka en massa skit, för då kommer jag få damp.. Det kan jag lova dig.



Förlåt, du är värd att säga förlåt till. För jag vet inte varför jag ens ska skicka iväg dethär. Men jag gör det, tro vad du vill men jag orkar inte bry mig. Jag hoppas bara att du förstår mitt budskap med det hela, och det är ingenting negativt. jag hoppas att du förstår.

2009-09-17 // 00:34:22

Det är bra att få skriva av sig ibland. Man kan inte bara hålla allt inom sig. Ska inte skriva någon låång kommentar. Kan säga att smala ben är inte alltid samma sak som snygga ben. Det där med att prata inför folk känner jag igen. Jag vägrade göra det tidigare, men nu gör jag det utan problem och det känns oftast som en liten kick att göra det. Men det blir ändå en obekväm situation när man gör det i en skola. För då pratar man ju för att bli bedömd, då känns det alltid jobbigt. Törs nästan påstå att alla tycker det är jobbigt att prata inför klassen, men man kan ju trösta sig men att alla får lov att göra det.



Kan förresten rekommendera en bok som innehåller en del bra tankegångar. Den heter Självkänsla nu och är skriven av Mia Törnblom. Den finns som pocket för 35 kr på bokus.com



Kommentaren blev kanske lite lång ändå...sorry :)

2009-09-17 // 00:43:30
» m

Jag tycker du är jättefin och du ska absolut inte gå omkring och känna dig missnöjd med dig själv.

Träna på dina tal hemma inför familjen eller för vänner så går det som på räls när du väl gör dte i skolan. Jag tycker dte känns bättre då :)

KRam!

2009-09-17 // 10:55:26

du är fin!! Och absolut smal :S :S :O!!!!!

2009-09-18 // 10:40:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback