Jag ska erkänna en sak, jag är otroligt slö. Men problemet är att jag vill verkligen träna, men jag har aldrig tyckt det varit roligt att dra på sig ett par skor och gå ut och springa. Många tycker det är befriande att gå ut och springa i skogen, men det enda jag tänker på är "tänk om det hoppar fram en person från ett träd och typ försöker fånga mig" eller ja en annan sak som slagit mig "tänk om jag möter en björn".. Jag kan inte njuta av en springtur och det tycker jag är synd. Jag är tyvärr inte så att jag kan tvinga ut mig själv heller, nej för tänk om björnen kommer?

 

Men en sak jag gillar är dans, har inte tidigare fattat hur bra träning det faktiskt är. Förra helgen hade jag 20 årsfest och under flera timmar dansade jag med mitt wii. Vilken jäkla träningsvärk dagen efter! Det funkar alltså bra, så det får bli min träning, ett danspass varje dag. Tack och lov har jag den där grundkonditionen kvar och nu jäklar ska jag skaffa grym kondis. Innan nästa sommar ;) haha..

 

"You'll never reach it"

Jag vet inte vad jag ska skriva, det känns som allt har gått tillbaka på ruta ett. Mitt självförtroende är inte det bästa just nu och det får folk helt enkelt leva med. Det är jobbsökandet som framför allt har förstört det. Jag vet att det är jättesvårt att få jobb och jag har även fått lära mig att något av det svåraste är nästan att få jobb i en butik. Det är ju min högsta önskan men jag har insett att jag inte kan stå kvar på samma ruta. Jag måste gå utanför linjen, för jag vill verkligen ha ett jobb. Jag skulle kunna sälja 90 % av mina kläder bara för att få något. Och då förstår ni verkligen hur mycket jag vill, mina kläder är mitt allt..

 

Jag är så himla lycklig över att jag fick chansen på H&M, underbart jobb med en underbara kollegor. Nu var jag endast sommarvikarie och det är tungt, faktiskt.

 

Nätterna är jobbiga, i alla fall fram till att jag somnar.. Det är det enda som åker igenom min hjärna, vad blir det nu då Linnea? Sedan står det att Arbetsförmedlingen är så duktiga på att hjälpa med jobb. Jaha, sen när då? Jag har inte fått den minsta hjälp utan det känns mest som en belastning.

 

Jag vet att jag är stark, till slut kommer jag få ett jobb, till slut kan jag flytta till egen lägenhet.. Men såhär på kvällarna känns det tungt.

 

Har ni saknat mig? Jag har inte haft ork eller tid att blogga. Eller okej, jag har glömt bort bloggen, helt plötsligt slog det mig att den finns. Har haft GRYMMA dagar sedan sist, ja turkiet, 20 år, 20 årsfest. Det är väl så man kan förklara det. Orkar inte förklara något av det men resan var den bästa jag någonsin gjort och festen var hur kul som helst. Sådär, nu behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag glömde bort allt det här och ni vet även att jag står på benen :)